Länge sedan ja skrev nu. Men ibland så blir de så.

Idag känner jag mig tacksam å måste dela med mig.
Tacksam över att ha en underbar familj och vänner omkring mig.
Spec tack till Mina vänner och kollegor på jobbet som öppnat sina hem och hjälpt mig med allt sen separationen med Alex.
Tack till Kalle som varit den som stöttat, bollat och pratat igenom både bra och dåliga saker med mig. Han har ställt upp, gett mig beröm och skällt på mig när jag har behövt det. Han har varit den som levt med mig innan och vet hur jag funkade då och som ärligt kan säga att han ser en skillnad nu. Hur jah vuxit och inte är samma person som förr. Att den förändring jag gjort på så kort tid ska ha beröm.
Skiter faktiskt i hur andra tycker om honom och vad han å jag gått igenom innan. För han är den personen som aldrig gett upp på mig. Som har stått vid min sida hela vägen.. den personen som jag önskar jag hade i en pojkvän.. en som lyssnar på mig, kramar om mig när jag är ledsen och frågar varför jag är arg och ledsen ist för att stå med armarna i kors å säga att hans tv program är viktigare än att prata med mig att jag är elak och dum när jag helt enkelt är ledsen.. och jag blev elak när jag blev bemött med spydighet och ignoration..
Tack Kalle..
Tack till Jana som hjälpt mig otroligt både med boende och ekonomiska biten utan henne hade jag varit förlorad..
och utan Maria och Sofias stöd hade jag aldrig klarar detta.. tror inte ni förstår hur glad jag är som har er i mitt liv..